Det känns som om sommaren är slut. Det känns lite snopet, minst sagt. Jag hann inte med.

Jag fryser om fötterna, får nog ta och hämta ett par raggsockor.

Jag skulle gärna vilja ha lite mer sommar, men det känns som om jag får skylla mig själv för att jag inte tog mig tid att suga åt mig medan det varade.

Snopet, som sagt.

Jag tog mig så småningom samman och ur tentapluggläget (eller tentasyndromet, ett mycket bättre ord, faktiskt. Tack Annelie!) och slutade ägna mig åt “viktiga” oväsentligheter och fick väl på mig anständiga kläder och kom iväg. Var nere på The Jobb och gick igenom det hela. Igen. Jodå, dom hittade väl fler detaljer som dom ville ha annorlunda. Är det jag som är dum och fattar trögt från början, eller är det dom som är veliga och inte vet vad dom vill, och är jag isf för snäll som går med på alla detaljändringar?

Nåja, några av detaljerna var faktiskt rena missar och fel från min sida. Och ändringarna blir mindre och mindre, och nu borde jag få dagens grejer klara på ett par dagar.

Men jag är fortfarande trött. Och känner fortfarande att jag inte har varken tid eller ork över för annat. Jag skulle vilja ha en hel vecka nu, minst, att ägna åt sådant jag inte gjort på evigheter. Vara husmor för en dag eller tre. Städa något lite grundligare än bara ett snabbvarv med dammsugaren. Få ordning på min arbetsplats, jag har inte ens packat upp pärmarna och brevkorgen och det andra… ja, jag har t o m glömt vad jag köpt! Och jag skulle vilja baka. Och laga “riktig” mat, sånt som kräver lite omsorg och tid och inte bara välja det som går snabbast.

Och så ha tid att ge mig ut i skogen och lägga spår. Hundarna har inte fått spåra på evigheter. I skogen har dom varit, men mer för att det är ett enkelt sätt att få dom motionerade, att låta dom rejsa runt på egen hand. Och mera miljö- och socialträning med Monster. Han behöver det, och jag ser ju att det lilla han ändå fått gett resultat. Men han behöver mycket mycket mer!

Och jag behöver få tänka på annat några dagar.

Sen.

(ps. Rubriken kommer sig av att Sandra använde rubriken “Trött” redan igår.)

Utan att ha någon tenta att plugga till (högst troligt kommer jag aldrig mera att ha det), har jag hamnat i det typiska tentaplugg-läget. Dvs “hitta på allt möjligt som måste göras utom tentaplugg”.

*suck*

När blir man vuxen nog att se till att ta itu med det nödvändiga först och främst? Det konstiga är att det där nödvändiga behöver inte ens vara särskilt tråkigt eller besvärligt, det verkar som om det är just själva nödvändigheten som skapar motståndet.

Jag blir så trött på mig själv.

En uppdatering vore på sin plats, står det att läsa i kommentarerna till föregående inlägg.

Jo, det kan man väl tycka kanske. Men jag har haft goda skäl, som t ex jobbade jag helt hysteriskt förra veckan.

Förra veckan var också E:s begravning. Den tog all kraft och alla tankar, och att blogga var svårt. För vad skulle jag skriva om, om inte om detta? Och det var för tungt att vara med om för att jag skulle kunna skriva om det så nära inpå. Nu kanske jag kan. Begravningen var fin och storslagen, en fullsatt domkyrka och mycket musik. Den var oerhört sorglig. Den gjorde det overkliga lite mera verkligt. Nu är det liksom bara att försöka våga fejsa verkligheten, inse att det är såhär det är, Bettan är borta och kommer inte tillbaka, och vi som är kvar har bara att leva vidare. Och nu kan jag faktiskt tänka på henne och skratta samtidigt. Det kunde jag inte förut.

Jag är fortfarande helt slut efter förra veckans idiotjobbande och mentala anspänning och helgen gav inte direkt någon tid för återhämtning. Jag återkommer om den. En annan dag.

Från vår balkong följer jag utvecklingen av en schäfervalp. Intressant värre. Man undrar hur det ska gå…

Först hade matten en gammal schäfer, som gick oerhört illa. På slutet var det riktigt plågsamt att se. Men så en dag var den borta, och bara ett par dagar senare fanns en liten valp med öronen på sniskan på plats. Den lullade omkring på gräsmattan med sin matte i släptåg, sådär som man kan tillåta små bebisvalpar att bestämma riktningen och tempot bara för att dom ska vänja sig vid att ha koppel på över huvud taget.

Nu har valpen blivit stor, den är faktiskt inte så väldigt mycket yngre än Monster. Minst tio månader iaf. Problemet är, att den fortfarande lullar omkring på gräsmattan med sin matte i släptåg. Den får bestämma både riktning och tempo själv, matte anpassar sig. I viss mån iaf. Ibland går lullandet åt fel håll tydligen, för då spjärnar matten emot. Så gott det nu går. Den stora lilla valpen börjar visa ganska mycket prov på egen vilja också. Ibland vill den hellre ligga och gnaga på en gren än följa med matten in. Matten försöker då dra i kopplet för att få med den stora lilla valpen. Det fungerar inget vidare. Då tar matten upp godis ur fickan och visar. Det hjälper inte heller. Då kastar matte godiset på marken framför den stora lilla valpen, som temporärt släpper sin fina gren för att ta godiset. Under tiden försöker matten hinna sära på valp och gren såpass att dom kan gå därifrån. Det brukar gå åt fyra-fem kastade godisar innan det lyckas. Minst.

Sen försöker matten gå hemåt. Den stora lilla valpen vill inte, utan drar iväg åt ett helt annat håll. Matten tar spjärn. Mera godis. Ibland blir det några steg åt rätt håll. Ibland inte.

Allt beror på vad man jämför med, inser jag. För ibland får jag lite ångest när jag t ex läser om hur långt Linda kommit med Milou, och idag upptäckte jag att det finns ett syskon som redan varit ute och tävlat, flera gånger! Medan vi just inte kommit någon vart alls. (Och jag vet att det till 99% beror på alldeles för lite träning. Jag kommer själv att få sota för det, ingenting blir lättare att lära in av att vänta med det, men ingenting är heller omöjligt eller för sent.) Men när jag jämför med den stora lilla schäfervalpen är Monster ett under av följsamhet och lyhördhet! Och DÅ känner även jag mig ganska duktig, för jag misstänker att Monster inte varit såpass följsam och såpass lyhörd och lydig som han ändå är, om jag inte jobbat på det som jag faktiskt har…

Det ska bli intressant att fortsätta följa den stora lilla schäfervalpen. Hur i hela friden ska det gå? Vad jag inte begriper är att människan hade en schäfer förut, hur bar hon sig åt med den? Eller fick hon ärva den när den redan var så gammal och dålig att den knappt kunde gå och tror att det är ett allmänt tillstånd hos alla schäfrar i alla åldrar?

Men jag har en känsla av att det inte kommer att bli särskilt roligt att möta dom om ett halvår eller så…

För en gångs skull lyckades jag pricka in lunchrastningen så att dagens första hällregn började precis när jag kommit in igen. Annars är jag väldigt duktig på att få till det så att det börjar när jag är så långt hemifrån som möjligt. Och störtskurarna som varit den sista veckan har inte varit nådiga, dom har varit av typen “blöt ända in i underkläderna på 27 sekunder blankt”. Mellan skurarna är det varmt och kvavt, så man klär sig inte gärna i regnkläder utifallat heller.

Monster slet sig förresten på promenaden. Det var väl att ta i, det var snarare jag som trasslade till kopplen i en trång passage och när jag skulle reda ut trasslet och få ett koppel i var hand igen och trodde det var Carreys koppel jag hade löst hängande på ena tummen fick Monster i samma ögonblick syn på vaktisen som skymtade bakom ett buskage där han rensade ogräs och det visade sig att det visst hans koppel som jag inte alls höll fast i… Monsters alltså, inte vaktisens.

Våra vaktisar hyggliga killar som är ganska härdade vad gäller kärvänliga Monsterattacker, så jag hojtade bara “nu blir du överfallen” för att han skulle bli lite förvarnad på vad som komma skulle. Samtidigt nådde Monster sitt mål, och samtidigt rätade vaktisen på sig. Det visade sig att det inte var någon av våra ordinarie, utan en stackars vikarievaktis, helt ovan vid attackerande Monsterhundar… Men han var en hygglig typ han med, och som tur var inte hundrädd. Hans enda kommentar var ett skrattande “sån energi skulle man ha!” medan Monster tog tre ärevarv och i farten studsade både på vaktisen, Carrey, mig och en björk.

Jodå, han kom visst när jag ropade. Efter att han gjort sina tre varv.

Jag har jobbat rätt mycket i helgen. Jobbprojektet är nu inne i slutfasen - se över dokumentationen (dvs skriva nästan all dokumentation, för det har jag förstås inte gjort vartefter), städa i koden, optimera funktioner och databaskörningar, se över säkerheten. Och så ett par smågrejer att fixa i admindelen. Inget särskilt skoj, men jag längtar efter att bli klar med detta och har varit flitig. Så ploppade det upp ett meddelande i min rss-läsare, det fanns en nyuppdaterad blogg. Ett välkommet avbrott. Jag tänkte skriva en kommentar, men på blogger krävs autentisering i form av antingen ett googlekonto eller OpenID. Jag har ett googlekonto, men eftersom jag tömt cache och cookies fanns det inget förifyllt i formuläret, och istället för att leta reda på uppgifterna tänkte jag att det är väl lika bra att jag äntligen sätter mig in i det där med OpenID istället, det hör till allt det där som jag känner att jag egentligen borde kunna men inte tagit mig tid till.

Sagt och gjort. Och som så många förr så fastnade jag i det spåret. I nästan tre timmar(!) nu har jag läst och kollat och läst lite mer. Jag skulle ju ha kunnat nöja mig med att förstå vad det är till för, hur man enklast använder det, registrerat mig och sedan använt det. Det hade kanske tagit en kvart. Men nej då. Jag har gått på djupet jag. Och jag har glömt vad det var jag skulle kommentera och i vilken blogg.

Å andra sidan var det väl inte helt bortkastat heller. Det verkar vara relativt enkelt att implementera en OpenID-inloggning, och att till och med vara sin egen “OpenID service provider” (jag är för trött nu för att försöka tänka ut vad det ska kallas på svenska), och ska nog presentera det som en lösning för jobbprojektet. Det kommer att imponera på chefen:) Och det blir isf en betydligt bättre och säkrare lösning än den - visserligen saltade, men ändå lite vanskliga md5-hashade inloggning jag gjort. Visserligen är systemet inte särskilt känsligt, det är envägskommunikation från affärssystemet ut till webbapplikationen, men det krävs ändå en viss kundsekretess. Och jag har fått vissa signaler om att man kanske vill flytta ut större delar av affärssystemet till webbapplikationen för att enkelt kunna sköta fler saker på distans, och då är det lika bra att säkerheten är hög från början.

Men jag blev inte klar med det jag tänkt, det blev jag inte. Och nu är det sängläge som gäller. Imorgon är en ny dag med nya tag.

Nej, det är fejkat. Man kan manipulera tiden för inlägg, och jag missade egentligen med 8(!) minuter.

Men visst är det lite coolt? (Och man kan undra hur många blogginlägg världen över som handlar om just detta idag.)

Idag på förmiddagen dog min farmor. Hon var väldigt gammal, och hon hade levt klart. Hon fick både vara relativt pigg och rörlig för sin ålder, och dessutom klar i huvudet, ända till slutet. Och hon fick somna in hemma, precis som hon ville.

Redan i flera år har hon sagt att hon inte ville bli äldre, att det räckte nu. Så det känns inte alls sorgligt. Det är klart att det är lite ledsamt, men det kändes som om både Sandra och Kristoffer blev ledsnare än jag när jag ringde och meddelade.

Jag är tacksam för allt farmor har lärt mig. Det är massor. Hur man lagar såna saker som kalops och dillkött och surstek, hur man gör avslutningen vid tån när man stickar strumpor, att man ska stöta sönder kärnorna i körsbär och ha med fröet inuti när man kokar sylt, hur man ser skillnad på gråsparvar och pilfinkar. Farmor kunde bolla med fem bollar och stå på händerna mot skafferidörren. Fast det är förstås ett tag sen. Det var när jag var liten.

Jag fick en dags väntetid med jobb-jobbet medan dom letade fler fel (det verkar som om inga hittats, peppar, peppar!) och tog itu med att försöka fixa diverse skönhetsfel på kennelsidan, sådant jag bara inte hann med innan. Jag hade ett speciellt problem, <nördprat>att få divvarna på sidorna som innehåller den lite mörkare gradienten att följa med nedåt på sidan lika långt som innehållsdivven. Jag har visserligen lyckats, men det uppstår (åtminstone i IE) dubbla scrollister, hur fult som helst. Med två stycken overflow: auto i varandra blir det så. Jag har trixat och ändrat och försökt i evigheter, och hade en vag aning om att lösningen fanns i DOM (Document Object Model). Bara det att det har jag aldrig satt mig in i exakt hur det funkar… Igår gjorde jag det. Det var ganska enkelt. Divvarna uppför sig nu exakt som jag vill, och det helt utan dubbla scrollister.</nördprat>

Förvånad? Nej, det enda förvånande är att jag inte lärt mig något om DOM tidigare. För fem år sen eller så, åtminstone. Väldigt användbart ju!

Igår vaknade jag med huvudvärk. Inte så farligt, och den gick över av sig självt när jag kommit igång. På kvällen slog den till igen, tvärt och ganska rejält. Jag tog för säkerhets skull en migräntablett av den nya receptfria sorten och la mig tidigt, sov redan före tio. Vaknade till några gånger under natten och hade fortfarande ont. För att inte tala om vad jag hade när jag steg upp. Tre koppar kaffe senare var huvudvärken som bortblåst.

Förvånad? Nej, det enda förvånande är att jag inte fattade igår kväll. Jag hade inte druckit kaffe sen morgonen, såklart jag fick ont i huvudet! Det hade varit bättre om jag gjort kaffe istället för att gå och lägga mig löjligt tidigt vilket bara fick till effekt att värken blev värre. Det är ingen nyhet precis att jag är koffeinberoende och att abstinensen yttrar sig i huvudvärk.

Det går rätt bra att jobba igen nu. Mitt jobb är ju sådant att jag måste kunna koncentrera mig ordentligt för att få något alls gjort. Å andra sidan - när jag kan det sjunker jag in i det såpass att andra tankar skjuts undan. Det är inte ett jobb som händerna kan sköta medan tankarna är på annat håll - på gott och på ont.